För två år sedan, 2010, disputerade jag på en avhandling om engelska lånord i svenskan. Projektet med avhandlingen tog åtta år, medan jag aktivt skrev ca 1,5 år.
Processen var svår. Det var svårt för mig att komma igång med skrivandet och under det år jag skrev aktivt och dagligen, hade jag höga krav på hur mycket text jag borde producera per dag. Samtidigt blev det svårt för mig att få distans till ämnet och få en uppfattning om vad jag egentligen skrev om. Men den svåraste tiden var de sista två månaderna innan jag skickade avhandlingen till tryckeriet – jag var tvungen av olika orsaker att skriva om en stor del av texten.
Detta resulterade i 12 timmars skrivdagar. Jag började skriva kl. 9 och slutade kl. 21. Självklart förväntade jag att jag skulle prestera stora mängder text under de här 12 timmarna. Dagarna gick dock åt till att ha ångest över alla dessa sidor som jag INTE skrev, och jag ägnade mycket tid åt Facebook, att stirra ut i evigheten och annat. Varje rad jag måste skriva gjorde ont.
Jag lyckades ändå färdigställa min avhandling. Men jag hade enorma problem att komma igång med att skriva igen. Jag hatade att skriva. Enligt Wendy L. Belcher som skrivit boken Writing your journal article in 12 weeks är detta typiskt för sådana som sysslar med binge writing, dvs. har långa perioder med intensivt skrivande. Detta resulterar ofta i att skrivandet blir ångestfyllt, och bara tanken på att skriva kan till slut göra en illamående.
Jag har nu lärt mig att skriva lite varje dag, ibland bara 15 minuter, oftast 30-45 minuter. Vanligen medan min dotter tittar på BUU-klubben, eller strax innan jag ska åka och hämta henne från Eftis. I samma veva har jag blivit lyckligare med mina texter, och faktiskt också producerat mer av dem.
Åsa Mickwitz
Skribenten är universitetslektor i skrivande och i muntlig färdighet vid Språkcentrum.
Bild: jonespointfilm (Flickr)
